Tal till Finska Trouppen d[e]n 8. Octob[e]r 1809.
Jag har samlat Arméen, at tillkännagifva, det en priliminaer
freds Afhandling den 17:de September blifvit gjord emellan
Svenska och Ryska magten. – Denna freds tidning slutar
ett förhärjande krigs alla olyckor – den bör visserligen
vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda
källor, icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af
Politiskt misstag, och som i 2:ne hela år aftynat alla dess
krafter. Men, Finland frångår Sverige. – Riksgräntsen
är Torneå Elf! – Finnar! vid denna fred, förloras
Tredjedelen af Svenska kronans område – Sverige förlorar
den stolta Finska Ntion, sitt kraftigaste stöd, –
ej nog därmed, Svenska Arméen förlorar Kjernan och betydligaste
delen af dess Krigsmagt; – Moderlandet är Krossat,
försänckt i sorg och saknad öfver oersätteliga upoffringar,
men den Visa allmagten har beslutat våra Öden, de måste
emottagas med Tålamod – med Undergifvenhet. –
Soldater! Camerater! Bröder! Nj som under det nyssslutade
Krig, med så mycken trohet och Mandom, trots Fiendtliga
härars talrikhet, med Vapns sinnliga styrcka; vid Sikajocki,
Revolax, Pulckila, Lappo, Kauhajocki, Alavo Lappfjerd,
Etzeri, Numjerfvi, Juthas, och Idensalmi m:m: besegrat Fiender.
- Nj som på egen hand återtog halfva Finland, – Nj som sluteligen
öfvermannadesm att öfverlämna Finska gräntsen, J
hafven sedermera med ståndagtighet stridt för Moderlandets Svenska jord.
- J, härvarande! ären precieuse [= värdefulla] qvarlefvor af den Stolta finska
Nation, och dess tappra Krigs folck, det är til Eder jag bör
och jag skall, med uprördt Hjerta, förkunna Konungens
Riksens Ständers, – Svenska folckets, – Svenska Armeens –
mine medbröders – min egen – det är allas, uprigtiga Tacksamhet.
Konungens Nådiga Välbehag, – Riksens ständers ömmande
välvilja – Svenska folckets beundran, – Svenska Arméens vänskapsfulla
Högacktning – Mine Medbröders erkänsla – min egen tilgifvenhet
för Eder, är det offer, som et Eder helgas, och af mig
frambäras!
Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet
jag å allas vägnar förkunnar til eder, är i lika förhållande; –
til dennes tolckning fordrades en Vältalares hela förmåga –
Men jag är Soldat. – Soldat! hvad stolt benämning? då
jag har denna Titel, af Eder – för Eder – och med Eder! –
Emottagen då ett uprört hjertas okonstlade tanckar, och Nj
Svenska Troupper, som vid detta högtidligt sorgbundna tilfälle
ären Närvarande; Varen lefvande Vittnen til Svenska
Moderlandets oinskränckta tacksamhet. – Svenskar! Varen
Stålte öfver, at hafva sedt desse Finska Qvarlefvor! Minnes
dem! – Högakten dem! – Se deras aftynade Kroppar, deras
bleka ansigten, de bära Vedermälen af deras trogna, änskönt
frugtlöse bemödander förflutne År! Och Nj Finnar! När nj
återkommen til Fosterbygden, så framfören Svenska Folckets
tacksamhet, til Er Nation! Weten, att J återvänden med
utslitne Kläder – Afstympade, eller genomskutne lemmar,
men i medfören en rättskaffens Krigsmanna Själs Synbara
prydnad. – Fiender til Svenska Moderlandet Kunnen i
aldrig blifva – derom är jag förvissad – men förblifven
allan tid dess Vänner! skulle det nya Herraväldets magt
hindra, önskans och Er viljas utöfning, så låt med
hjertats och Tanckars tysta språk, välsignelser tildelas Moderlandet!
Påmin Edra barn derom; WJ skola från slägte til
slägte, välsigna Er, högackta Er.
Ett ber jag Er! När J nalckens de ställen WJ besegrat våre
Fiender, och då Nj där sen, den usla sandhög som betäcker våre
stupade Kamerater, gif deras stoft Välsignelsens suck, de hafva dödt Hjeltar, och deras aska vårdas af ärans Vålnader.
– J Kännen Mennisko Hjertats mångfalds nycker, dess anlag
at hastigt välja föremål, som det tror aldrig förgäta; Men
Knapt äro någre Veckor förflutne, förr’n ostadigheten gort
ett annat Vahl, tiden förändrar alt – Med den glömmes
alt; men det försäkrar jag, och J skolen sjelfve finna det,
att Krigsmanna samband, Knutit vid strid, faror, Blod
och död, uplöses aldrig; Således ären J och WJ förvissade om
hvarandras Kjärlek; Krigsmanna Bröderskapet räcker lefnadens
tidlängd, och den tacksamhet jag Er förkunnat, och
nu Er förkunnar, har med detta Vårt samband en ouplöslig
förening. – Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas
med blods tårar från mine ögon, skulle de strömma, och
hvarje droppa försäkra Er min Vördnad, min vänskap!!!
G. v. Döbeln.
General Befälhafvare
öfver Kongl. Norra Arméen;